ÅSTÖN 

Kala hällar och havets eviga horisont

För den tillfällige besökaren kan nog Skeppshamn och Åstöns utskärgård kännas som gränslandet till en värld bortom civilisationen. Men sanningen är annorlunda, skriver Sven Jansson i boken Åren på Åstön. Det här är en kulturbygd. Ända sedan dom första hällarna började att höja sig över Bottenhavet har människor sökt sig hit för att jaga och fiska. 

Det finns spår av människor överallt.

Inte många små orter i Sverige och världen är så väl dokumenterade som Skeppshamn, Åstön och Tynderö. Det mesta finns nedtecknat i Åstökrönikan, utgiven av Åstö museinämnd. Varje sommar under 43 års tid låg en nytryckt upplaga av Åstökrönikan färdig – lagom till Åstödagen den tredje söndagen i juli.

1500-TALET

Dom första tydliga spåren av människor på Åstön är minst 500 år gamla. Källor från 1500-talet berättar om hur fiskeborgarna från Gävle varje vår förberedde sina färder till ”Norlanden” där strömmingsfisket lockade. Till Röviken, Storhamn och Skeppshamn anlände dom efter några dygn på havet med hustru och barn, drängar och pigor, getter och får, kokkärl och husgeråd.

När alla fiskelagen samlats ringde kapellklockan samman. Nu bestämdes ordningen för sommarens fiske, man valde hamnfogde och hamnrätt med mycket stränga regler.

På det här sättet fiskades det på Åstön i århundraden. Skeppshamn och dom övriga fiskevikarna sjöd av liv och arbete på sommaren, men låg tomma och döda på vintern.

1900-TALET

Först kring 1900 började några familjer att bo på Skeppshamn året runt. Strömmingen ökade i värde i samma takt som sågverken och industrisamhällena växte fram kring Sundsvall och Klingerfjärden. Strömmingen från Tynderö fyllde hungriga magar hos sågverksarbetare, stadsbor, kvinnor och barn. Den var själva basen för tillvaron i fattiga arbetarbostäder.

SKEPPSHAMN IDAG

Skeppshamn idag är förstås inte detsamma som Skeppshamn för hundra år sedan. En del hus, sjöbodar, gistvallar och bryggor har försvunnit. Men spåren av de människor som levde sina liv här finns kvar. Skeppshamn är en sådan där förunderlig plats där tiden tycks ha bromsat upp.

De grånade timmerväggarna, de spånklädda taken och de faluröda fiskarstugorna står där likadana idag som de gjort i generationer.

Skeppshamnsfolket

Sommarsäsongen på Åstö inleddes med att kapellklockan ringde, sigillet bröts och kapellets nycklar blev tillgängliga. Från början fanns det inga sjöbodar och kapellet blev på så sätt både ett Guds hus och ett vinterförråd.

Fiskarlagen tog fram fiskeredskapen som förvarats i kapellet under vintern och man valde hamnfogde och hamnrätt med befogenheter som att de kunde döma försumliga fiskare till böter eller en plats i straffstocken utanför kapellet; ”sig sjelwom till straff och androm till varnagel”. På det här sättet fortsatte det att fiskas på Åstön i århundraden.

Skeppshamn sjöd av liv på sommaren men låg tomt och öde på vintern. Först på 1900-talet började folk bo i Skeppshamn året runt.

Det som kallas Skärkarlslivet och som det levdes i gångna tider försvann med aktersnurror och plastbåtar. Många av stugorna, sjöbodarna och bryggorna försvann också de, men det som finns kvar påminner ändå påtagligt om människorna som levde sina liv här.

Dagens museistuga beboddes exempelvis av fiskaren Kalle Rosth och hans hustru Elida ända till mitten av förra seklet. Livet var fattigt och strävsamt men trots det verkar det funnits plats för förnöjsamhet och glädje.

Hamnfogden och kapellaget finns kvar på Skeppshamn än idag och har verkat oavbrutet i flera hundra år även om befogenheterna nu är betydligt beskurna.