Sommarsäsongen på Åstö inleddes med att kapellklockan ringde, sigillet bröts och kapellets nycklar blev tillgängliga. Från början fanns det inga sjöbodar och kapellet blev på så sätt både ett Guds hus och ett vinterförråd. Fiskarlagen tog fram fiskeredskapen som förvarats i kapellet under vintern och man valde hamnfogde och hamnrätt med befogenheter som att de kunde döma försumliga fiskare till böter eller en plats i straffstocken utanför kapellet; ”sig sjelwom till straff och androm till varnagel”. På det här sättet fortsatte det att fiskas på Åstön i århundraden; Skeppshamn sjöd av liv på sommaren men låg tomt och öde på vintern. Först på 1900-talet började folk bo i Skeppshamn året runt.
Det som kallas Skärkarlslivet och som det levdes i gångna tider försvann med aktersnurror och plastbåtar. Många av stugorna, sjöbodarna och bryggorna försvann också de, men det som finns kvar påminner ändå påtagligt om människorna som levde sina liv här. Dagens museistuga beboddes exempelvis av fiskaren Kalle Rosth och hans hustru Elida ända till mitten av förra seklet. Livet var fattigt och strävsamt men trots det verkar det funnits plats för förnöjsamhet och glädje.
Hamnfogden och kapellaget finns kvar på Skeppshamn än idag och har verkat oavbrutet i flera hundra år även om befogenheterna nu är betydligt beskurna.
